– Ni är väl i all sin dar inte unghöger? frågade Märit plötsligt förfärad.
– Skulle det vara så farligt då, smålog Torbjörn Haller road.
– Nej – – ja – – jag vet inte. Det är väl bara det, att jag alltid tyckt, att orden ung och höger svära så underligt mot varann. Fast egentligen bryr jag mig skamligt litet om politiken.
– Men det gör inte jag, jag är tvärtom mycket intresserad av den, fast jag än så länge är en obeslutsam vilde. – – Fast en gång drömde man ju om annat än att fastna som barnaplågare i Åköping. Om att åtminstone kämpa på den politiska arenan, att brottas med viljor, att leda.
Omedvetet reste han på sig, skakade sin ljusa man bakåt och ur ansiktets ädla oval sköt hakan plötsligt fram, oanat brutal, djärv och i protest med de drömmande ögonens milda gråblå.
Ja, han skulle nog kunna leda, den hakan dög. Där han stod överst på berget liknade han en väldig viking, som spanar efter sitt skepp. Berget var en liten sten, som han skulle sparka undan, när han ville fram på allvar.
– En gång, högg Märit i, mera ivrigt än hon själv visste. Ni talar sannerligen som om ni vore hundra år. Inte har väl någon tid gått förlorad för er ännu?
– Förlorad – – ingenting går förlorat. Det är bara det, att man stannar, stannar. Som den tröga sumpiga ån.
Men då flög Märit upp från den sten hon satt på. Kanske fruktade hon, att hennes eget liv, som rann så klart och friskt ännu, en gång skulle kunna löpa ut i en gyttjig, stillastående å.
– Så får ni inte säga, utropade hon lidelsefullt. Så säger ingen man. Ni – ni duger – – det vet ni, till vad ni vill. Jag vill inte fastna, jag, jag skall inte göra det. O, om ni visste, vad jag vill hinna med och göra mycket av mitt liv, än vet jag bara inte vad!