Och hon sträckte häftigt ut armarna, som för att fånga något, som flydde.
Torbjörn Haller såg på henne, som om han plötsligt fått se en uppenbarelse. Så spänstigt rank och vidjefast hon stod där i blåsten med armarna höjda likt smala måsvingar. Du var dock en Svane, tänkte han.
– Det är förresten inte det, ser ni, fortfor flickan lugnare och sänkte armarna, att det måste bli något bestämt av det. Det är det, att man måste leva i allt, vad man gör.
Det kom så äkta kvinnligt ologiskt mjukt och famlande efter det förra lidelsefulla utbrottet.
– Lilla barn, sade han plötsligt, strävt, som mot sin vilja.
Då rodnade Märit plötsligt och såg skyggt på honom – – han var ju en främling och hon talade så till honom.
– Man måste tala ut någon gång, mumlade hon, och lyfte tafatt de alltför teatraliska armarna för att ge dem något förnuftigt att syssla med i håret.
– Ja, det måste man, sade Torbjörn vänligt lugnande och förstående. Om ni visste, vilken uppenbarelse det är för mig att träffa på en sådan som ni här på gamla hederliga Aneberg, där kämparna ta sig en tupplur på minst hundra år i taget, innan de gripa till det rostade svärdet! En ung, vacker flicka, som vet, vad unghöger är! Jag slår vad om, att Åköpingstöserna tro, att det är en hönsras.
Då måste Märit skratta. Hon var så lycklig, att någon förstod henne.
– Det var i alla fall skönt att komma upp på ett berg för en enda gång, smålog hon och andades i djupa drag. Där nere, förstår ni, är – – –