– Slätt, behöver ni säga mer?
– Men nu måste jag väl i alla fall ner, det börjar skymma.
– Vill ni ta min hand? Låt mig leda er nedför stigen. Den är brant.
– Leda – – han, som drömde om att leda viljor – nu skulle han leda henne.
Förvirrad lade hon sin smala flickhand i hans stora, den slöts som i ett skruvstäd. Det var tydligt för dem båda, att hon därmed gav honom något mer än sin hand, något som han kanske skulle behålla för alltid. Men det var något, som ej kunde röras vid ens med de lättaste ord på länge än.
Men som på en tyst överenskommelse stannade de några ögonblick vid kanten av klippan och sågo ut över slätten.
Över dess vida yta böljade nu skymningens tunga, blåa vågor in. Den slätade ut de många brokiga rutorna till en enda mjukt förtonande slöja av svävande kvällsdimmor. Slättens skiftande hav mörknade allt mer och snart började ljusen från gårdarna blänka fram som glimtande fyrljus.
Men långt, långt borta lyste ännu en svagt rodnande rand – – det var horisontens spända båge.
Och högt ovanför, vid kanten av stupet stodo de två unga människorna, hand i hand, och sågo bort mot den.
– Kom, sade Torbjörn Haller slutligen och drog Märit utför stigen.