Vad det var tryggt att stödja sig på denna stora, vita hand, lika vit, fast den var utan handske i vinterkylan. Man måste lyda den.
Stigen blev allt brantare, skiffret allt lösare och opålitligare. De måste springa, till sist rusa för att inte falla. Träd och klippor sprungo, buskarna lekte ta fatt och kring dem rasslade som ett kulregn av småsten och jord.
Och långt där nere dansade slätten runt, runt som ett vidunderligt stort »lustiga hjulet».
Till slut miste Märit alldeles fotfästet, hon åkte långa stycken på klackarna och rev upp hela laviner med sina kjolar. Men den stora handen släppte inte sitt tag, den höll henne tryggt uppe och äntligen stodo de, utan att hon visste hur, välbehållna på landsvägen.
De voro båda så andfådda, att ingen kunde tala på en lång stund. Flämtande, utmattade av farten, storskrattade de blott mot varandra som två barn, som gjort varandra ett riktigt lyckat puts. Utan att tänka på det stodo de alltjämt hand i hand.
Efter en stund lyckades Märit få åt sig andan, drog till sig handen och visade på en stor reva på kjolen. – Se, sade hon, och hötte med fingret.
– Åh, förlåt mig, sade hennes förare och spjuvern lyste i ögonen. Var farten för stor – – den är min fart, ser ni. Så springer jag alltid nedför berget. Men ni skulle se mig, då jag promenerar efter ån på kvällarna bland stadens fäder – då skulle en snigel få gott försprång.
– Vet ni, fortfor han och lutade sig ned över henne. Hon såg hans stora, försvinnande skugga falla samman med sin på vägen, det var som om han åter tagit henne i famn. Hans gråblå ögon voro nästan svarta i dunklet. – Jag tyckte, att vi sprungo från alltsammans ut i världen igen, ni och jag!
Märit ruskade avvärjande på huvudet.
– Då fingo vi allt springa duktigt – se, så stor slätten är. Förresten tänker jag inte springa ifrån något halvfärdigt – jag är på långt när inte färdig med mig själv än. Därför skall jag försöka uthärda på Ödele läsåret ut.