– Men då – – hans ögon lyste – – då måste vi ju träffas igen – ofta. Säg, vill ni – du –, han sade det liksom ofrivilligt, – inte lova mig det? Ni ha väl telefon?
– Ja, men inte för mig. Jag hör ju till »folket», förstår ni. Mer än så. Min moral är dyrbarare än deras, för barnens skull. Den tål inte ens vid att tala i telefon.
– Ja, men de ha väl ingen rätt att stänga in er heller, ni är väl inte bergtagen?
– Jo, av ett stort, tyranniskt bergatroll, som vill, att jag alltid skall sitta inuti berget och aldrig ovanpå. Det här är till hälften hans berg, ser ni, och nötterna, som växa på det med. Om han hittat er här, hade han förmodligen skjutit ned er i förbifarten. Men nu är det ju inte nöttid.
– Men jag fann något vida bättre här uppe än torra nötter.
– Ja, gud hjälpe mig, om han visste det!
Under det de på detta sätt skämtsamt munhöggos, började de gå vägen framåt och närmade sig alltmer Ödele. Snart lyste ljusen från gästgivaregården emot dem likt trogna hundögon. Den röda längan låg där på vakt likt en gårdvar i sin koja framför herrgårdens grind.
Då stannade Märit och räckte Torbjörn Haller sin hand.
– Det är nog bäst, att ni vänder här, sade hon. Inte för, att någon har att göra med det precis, men det är ju onödigt. Det är rätt sent, snart åtta, här på Ödele är det så gott som midnatt – vi lägga oss vanligen klockan nio.
– Nå – och sedan?