– Jag ringer väl till er någon gång. Men kom ihåg, ni får icke ringa själv! Det skulle vålla mig stora obehag.
– Då får jag väl lova det. Ni håller väl säkert ert löfte?
– Ja, säkert.
Sanden knastrade under fötterna, när hon gick upp mot gården. Det lät som om något litet underjordiskt troll gnisslade med tänderna.
Från ladugården hördes råmandet av fyrtio kor och ett vilt slammer av bleckkärl. Korna kvällmjölkades och Karlsson sprang skinntorr med klapprande träskor och kommenderade mjölkerskorna.
På arrendatorns trappa satt Axel och gäspade överljutt med uppknäppt livré. Han hade varit till stationen i staden.
Vid grinden vände sig Märit om och såg neråt vägen.
Långt borta skymtade hon en försvinnande gestalt, som snart blev ett med skuggorna under berget.
Det var dryga halvmilen in till staden med dess många ljus. Hon kände sig åter så ensam.
Men så kom hon ihåg, att det fanns en liten tråd, en liten sjungande tråd i luften, som kunde binda dem tillsammans igen, när hon ville.