Hon skulle ringa till honom, som hon lovat, en dag. Inte alltför snart, men en dag, som började riktigt bra, en dag, då hon stigit med rätt fot ur sängen.
Och med ett gnolande sprang hon den smala trappan upp till sin kajuta.
När hon öppnade dörren lyste två gröna lyktors välbekanta fosforsken mot henne ur soffan, och spredo som ett svagt, svagt månsken i rummet.
Det var ingen annan än Kisse Måns på sin orakelplats i soffan.
– Godkväll, ers eminens, sade Märit och gjorde sin allra finaste hovnigning. Jag kan hälsa från Märit. Jag tror nästan, att jag träffade henne själv uppe på berget i kväll.
SJUNDE KAPITLET.
Om en lång resa och ett misslyckat besök
Men hur det var så gick det många dagar, innan Märit uppfyllde sitt löfte till Torbjörn Haller. Och det, fast det kom flera sådana, som började riktigt bra och då hon steg med rätt fot ur sängen.
Mången gång hade hon stått med handen på veven till det lilla bruna skåpet, som så lätt kunde knyta ihop igen två öden, som flyktigt mötts. Men så var det alltid som om en ljuv domning gripit henne, handen föll åter maktlös ned och hon smög sig sakta därifrån med ett obestämt leende på läpparna.
Vad väntade hon på? Vad väntar flickan i berget på? På att prinsen skall komma ridande under vapengny och hornstötar, slå med svärdet på de rostade låsen, så de springa, hugga huvudet av bergatrollet och dra henne ut i solen igen. Skall han be om lov att göra det först?
Var hennes hjälte av den rätta sorten, gjorde han det inte utan länkade själv ödets trådar med fast hand.