Men dagar och veckor gingo och intet hände.
Hur gick det då med den lilla käcka Märit, som väl hade en bra portion mod, men aldrig ägt dess komplement, tålamodet?
Ja, var det något fel med humöret, så lät hon ingen märka det. Så vida det inte skulle varit gamle Måns, som vid varje kvällsbikt fick finna sig i att höra den ständigt upprepade frågan:
Varför, säg, varför söker han inte upp mig?
Men Kisse Måns aktade sig väl för att svara:
Därför att du vid alla bergatroll själv förbjudit honom det. När man har en dyrbar gisslan hos fienden, går man ej så snart till anfall.
Som sagt, det svarade han inte, ty han var en gammal vis katt, hade haft sjutton hustrur och kände kvinnorna.
På detta sätt hade man redan kommit en bra bit in i december och julen närmade sig med raska steg.
Då var det som om det med ens kommit en okuvlig hemlängtan över Märit, en längtan efter tysta, glittrande vidder och rimfrostprydda björkar, efter en liten tid av ljus ro och klarhet utan all bävan och oro. En längtan efter snö, stark som törst, i släkt med de fångna renarnas trånsjuka, oemotståndlig efter den tunga, regngrå hösten.
Det var som om allt annat sjönk undan inför den och hon kunde blott svara på alla frågor: