– Jag måste hem ett slag.
– Uschianamej då, skall fröken verkligen ge sig ditupp, där en rakt kan frysa vettet ur sig, pep Linda vettskrämd vid blotta tanken på det vilda land, där Märit sett dagens ljus.
– Ja, om det bara vore det, Linda, men tänk på alla djuren!
– Vilka djur – i jisse namn?
– De stora vilda björnarna och vargarna, som gå på gatorna däruppe.
– Vad i all sin dar – fast det är ju i Lappland fröken bor. Så de så.
– Javisst – Umeå ligger i Lappland – det gör alla städer i Norrland, Linda lilla. Min pappa bor i kåta, som de andra förstås.
– Men är det inte tjyvingens kallt att ligga i kåta?
– Vi ligger i päls, förstår väl Linda.
Efter denna lilla lektion i norrländska seder gick Märit leende upp på sitt rum för att packa till sin färd upp till de urdjupens dunkel, där invånarna alltjämt sutto kring sina eldar och gnagde på blodiga ben. Enligt Lindas och många andras uppfattning.