Hon var van vid de underliga begreppen om Norrland.
Endast när patronen kom med sin vanliga trall:
»Norrland kostar bara pengar och långa, dyrbara järnvägar, som inte en själ åker på! Växer det så mycket, som kan föda en ko där och har du sitt en ärlig ardenner? Nej, vid Dalälven skulle gränsen gå», fattade hon humör och talade för döva öron om tolvmilaskogarnas och de stora bergens rikedomar och älvdalarnas bördighet.
Men vad gjorde det nu, nu skulle hon hem, hem!
– Märit kommer väl säkert tillbaka? frågade Hedvig litet skyggt vid avskedet.
Tillbaka? Ja, gunås, nog kom hon troligen tillbaka i sinom tid, fast ingen kunde väl ana, vad det var som drog henne.
Men tills vidare var detta något skjutet åt sidan och när hennes land vid Forsmobron kom henne till mötes, stort, trofast och drömmande sjönk hon in i dess vidöppna famn, som ville hon aldrig lämna den mer.
Och vad det smakade att för en månad vara i rang med själva drottningen i det egna, kära hemmet, att bli grundligt bortfjäsad och frossa på tunnbröd och renstek, det skola vi ej tala om.
Vägen tillbaka till Ödele kändes så lång och omöjlig.
Men den var den enda tänkbara till en som lydigt väntade på henne med allt större oro och undran. När ferierna voro slut, blev Märit därför ej alltför överraskad över att finna sig själv sittande i en tredjeklass sovkupé och med något liknande lättnad se Forsmobrons väldiga panorama åter svagt skymtande försvinna i kvällsdunklet.