Hon ville knappt erkänna för sig själv, att hon hela julen gått och väntat på ett brev. Men hur skulle ett brev utan adress kunna nå fram?
– Genast jag kommer ner, skall han få höra av mig, tänkte hon och det låg trots allt en viss tillfredsställelse i att på detta sätt bli tvingad fram i ljuset. Hon var icke van att ta första steget i sådana fall.
*
När Märit vaknade den första morgonen på Ödele igen sken ett vitt klart ljus in genom fönstret. Yrvaken inbillade hon sig, att hon alltjämt var hemma och att morgonsolen sken på snön där ute.
Tänk, det var verkligen snö! Snö, här på Ödele! Litet tunn och kornig snö visserligen, som nätt och jämnt täckte den svarta marken och de grå stenarna. Men ändå.
Det for som en glimt igenom henne av det vita ljuset. Tänk om hon skulle ringa med detsamma?
Hon klädde sig långsamt, ty det var söndag, och gick därpå ned.
Men var det inte som förgjort? Telefonen, som kunde hänga oanvänd en hel dag, var nu formligen belägrad.
När hon först kom ned, stod patronen där i rödrandig morgonstass och avgjorde en märrs vara eller inte vara med slaktaren.
– Tag na’ för gott pris, Jonsson, och sälj na’ på torget som oxkött – det är hon ärligen värd, det trogna djuret!