– Vad nu då, Jonsson – en gammal spattig skinnmärr – – det kan han vara själv, Jonsson. Halva priset – – åh, hut, karl. Jag skall allt visa honom, att märren duger att köra efter än!
Och patronen rusade i väg för att med handling överbevisa den halsstarrige Jonsson om märrens enastående livskraft och ungdomlighet. Märren skulle få den höga äran att dra patronen till staden i stället för Svarten, ja, det skulle hon, min själ.
När Märit efter en stund försiktigt kikade in i rummet, var det tomt. Nu, tänkte hon.
Då ljöd en kort, kraftig signal. Nu var det Johansson till Hedvig.
Johansson spelade redan herre i huset och hade än det ena, än det andra uppdraget till sin utkorade, som tog emot dem tåligt och villigt som en liten tungt lastad åsna gärna tar en packe till på ryggen, hellre än att bråka.
– Hallå, är det Johansson, jaha.
Hedvig kallade fortfarande sin utkorade vid hans hederliga om också en smula vanliga efternamn. Något annat hade Märit aldrig hört och hon hade därför kommit till den uppfattningen, att Johansson inte ägde något förnamn.
– Jaha, det är Hedvig, Johansson. Den lille osten var det, ja, Johansson och så kalsongerna, ja visst, Johansson lille, skall jag bötta dem åt dig och så blodkorven, ja. Jo, det skall allt bli så riktigt, det. Behöver du strumpor, så vet du, var du har mig och korgen. Fast korgen, den får du förstås inte.
Och Hedvig fnittrade belåtet åt denna sin ovana kvickhet.
Knappt hade hon ringt av, förrän Linda kom infarande från köket som skjuten ur en kanon.