En syster till henne var gift, stackarn, och karsloken var naturligtvis ett kräk och nu hade det blivit något trassel och det skulle Linda som en god syster reda upp per telefon och det tog en evig tid och vållade en massa felringningar och avbrott och elände. En telefonist är väl inte mer än människa heller. Det är inte alla dar man bjuds på en så okonstlad äktenskapshistoria med så saftiga detaljer.
Nära en timme steg och sjönk Lindas gälla diskant som ebb och flod genom de låga rummen, livligt målande det Lundströmska familjelivets allra heligaste.
– Uschianamej, då, pep hon, så det ven genom huset. Tog han skafferinyckeln, sa’ du. Och lösgommen, sa’ du – vad i jisse namn skulle han göra med den? Skrapa smutsen av stövlarna, sa’ du – – har han inte läst sin bibel, Lundström!
*
Till slut ledsnade Märit att vänta och uppgav tills vidare hoppet om att komma fram till den lilla tråd, med vilken Ödele bands samman med yttervärlden.
Om hon rent av skulle ta sig en sista skidtur för vintern?
Sagt och gjort. Hon sprang upp på sitt rum och bytte hastigt om kläder.
– Telefon till Märit, sade Hedvig, när hon åter kom ned.
Benen veko sig under guvernanten. Förekommen?
Men när hon med darrande röst svarade, så var det bara lilla Elsa. Ingen svan hade ännu kommit till henne och där satt hon nu och leddes på Älgholma och hade suttit där hela julen. Och nu försökte hon falla Märit om halsen i telefonen, för att åtminstone hon kunde komma.