Ånej, hur kunde Märit tro det. Inte åkte man skidor i Skåne. Men om Märit ville, kunde hon gå och möta henne en bit. Det var ju så vackert ute i dag.
När hon ringde av, stod Märit en stund tveksam med handen på telefonens vev. Just nu var fältet fritt, skulle hon ringa nu?
Men så kom hon att kasta en blick på sitt yttre. Och den som tror, att en ung flicka första gången talar i telefon med sin utvalda i sportdräkt och kängskor, han känner inte kvinnan.
I morgon, tänkte hon, i morgon.
Och med ganska ont samvete gick hon ut och spände på sig skidorna och körde i väg bort emot Älgholma.
*
Föret var inte lysande. Det gick som på tjära och gnisslade och ven av småsten och sand. Men det var skönt att sträcka ut ännu en gång så gott det gick. Och trots förmiddagens otur, var det något, som bar henne framåt, något, som sköt på och spände ut sig som vingar.
Efter »i dag» kom ju »i morgon» och så ännu en dag med tusen möjligheter.
Innan hon visste ordet av, hade hon hunnit halva vägen.