Då hördes bjällror i rask takt och en liten kappsläde svängde om hörnet, förspänd med en grann travare.
I släden satt lilla Elsa. Blek? Nej, skär som en vinterros – av den friska luften, förstås.
Och bakom henne på kuskbocken satt Älging med de stengrå ögonen vidöppna och sitt flyktiga leende irrande likt solglittret över snön.
De viftade mot henne på långt håll.
– Vi lovade ju att möta er, ropade Älging muntert.
– Vi – – var det redan vi?
– Lilla Elsa, den svanen, som du nu åker efter, den är svart.
Var det på tid, att hon tog galne Älging i armen?
Nej, i dag var hon nog inte lämplig till skyddsängel. Hon spände av sig skidorna och steg varm och leende in i släden till Elsa.
– Aj, aj, de ögonbrynen! sade Älging och hötte med piskan. Sannerligen ha de inte kommit ännu högre upp. Akta er bara, att de inte flyga i väg med er en vacker dag.