– Jag har redan flugit, sade Märit och skrattade högt.
– Nå, då skall ni få det igen. Jag är inte så rädd om krakarna som min vän på Ödele och kör inte till min egen begravning. Då får någon annan köra för mig.
Klatsch, nu känner hästen, vad det gäller. Han sträcker på sin smärta hals och kastar huvudet bakåt.
Minnen från hans glansdagar, då människornas ögon som förtrollade hängde vid hans vinglätta lopp, draga likt ilningar genom honom och göra honom till en båge av stål.
Det susar i luften och små snöstjärnor falla från en blå himmel ned i flickornas hår. Den forna ensamheten har lyft från deras unga bröst och de känna, att sådant borde livet alltid flyga fram vid deras år.
Och stjärnorna falla i lilla Elsas ögon, så att de bli fuktiga och glänsande. Och ibland kasta de en skygg blick på något där bakom. Vem kan alltid se rakt fram?
Så köra de med en konstmässig sväng upp till Älgholma ståtliga portal.
Men portalen var också det enda, som var ståtligt på Älgholma. Annars var det rent ut sagt ett stort, fult brunt hus utan tradition, byggt av Älgings fader, när det gamla, förnäma corps de logiet brann ned.
Det var endast själva jorden, som hade tradition. Den hade fuktats av mycken och idog svett från Älgingska bondepannor, tills Älgingarna en dag blevo herrar och läto andra böja sina pannor för dem och fukta jorden med sin svett.
Fädernas jord var det, som band galne Älging, som lika litet passade att arbeta i den, som hans travare passade att gå framför plogen.