“Ja, just den.“
“Den är mig obekant“, svarade grannen, “men han ser föga ridderlig ut.“
“Ha!“ ropade Armand, börjande ånyo med mycken uppmärksamhet granska den ifrågavarande personen, hvilken, efter hvad nyss nämndes, han förut trodde sig hafva sett.
Nu kände han igen honom. Herrn med trubbiga näsan och aflånga ögonen var samme herre som dagen förut på Vendôme-platsen visiterat Cambons fickor.
“Åhå, nu få vi ändtligen slutet af balletten“, underrättade grannen, vändande sig mot scenen, liksom alla andra, icke ens Armand Cambon undantagen, hvilken sålunda icke fick tid att reflektera öfver ficktjufvens uppträdande bland så förnämt folk.
Teatern föreställer en sal på grefve de Vardecks slott. Salen är fyld af festligt prydde bröllopsgäster, som bilda en lysande grupp. Ingen fiol, hvarken från himmelen eller afgrunden, fördunklar den sköna dagen. Den ädle grefven förenar Urbains och Hélènes händer. Den förre har redan hunnit så långt i danskonsten, att han, hållande sin brud om lifvit, endast står på högra benet, under det att Hélène står på det venstra.
De tu skola vara ett, heter det, och der tu äro ett, der äro också fyra ben två för mycket. Sedan de älskande sålunda stått några minuter, aflägsna de sig, för att omkläda sig till den pas de deux, som skall sätta kronan på verket, under det att grefven och hans gäster taga platser på begge sidorna af teatern, lemnande fonden fri.
Fonden rullas upp och man ser en af de vackraste och rikaste trädgårdar. Öfverallt, hvart man kastar blicken, möter man en herrlig rosenbuske, mellan hvars blad och blommor framlyser en flickas ansigte, naturligtvis den skönaste blomma bland alla. Det är blommornas själar man på detta sätt vill åskådliggöra. Det är en vacker tanke, som bör bära god frukt.
Rosenbuskar äro, som man vet, orörliga, ty deras fötter äro fästade i jorden. En mild försyn, som icke vill att de af stormen skola bortföras, har så visligen anordnat. Men blommorna hafva också själar, och hvarför skulle de ej hafva det? Det finns så många fulare och obehagligare väsen som ha anspråk på att vara själfulla. Men det roar understundom blommornas själar att slå sig lösa, ty det kan icke alltid vara angenämt att stå sammanträngda på en trädgårdssäng, liksom flickor i en pension. Det är derför som det ena sköna ansigtet efter det andra höjer sig ur hvar sin rosenbuske, derför som den ena hulda varelsen efter den andra dansar fram ur sitt kroppsliga fängsel. Begagnande sig af den prosaiske trädgårdsmästarens frånvaro, vilja de genom en ömsesidig förtroligare beröring glädja hvarandra, liksom de förut gladt en otacksam verld med sitt doft och sin fägring. Rosensjälarne representeras af mesdames och mesdemoiselles Plunkett, Taglioni (en systerdotter till Marie Taglioni), Robert, Emarot, Caroline, Théodore, Marquet, Legrain, Quéniau, Mathilde och Pierroe, alla solodansöser och tillhörande l’Académie Nationale de Musique. Alla äro ypperliga, och man ser snart att deras första “pas“ äro tagna i den bästa skola. Deras dans är briljant. När man ser hvar och en dansa sitt solo, vet man icke hur det är möjligt för någon annan att dansa bättre; när de dansa alla på en gång, skimrar det som ett blomsterregn för våra ögon. En bukett af sådana blommor skulle i orienten betalas med millioner, och icke heller i norden skulle man se på styfvern, ty äfven der finnas mäcenater, åtminstone för dylik blomsterodling. Vackrast blir dock i alla tider törnrosen, och bland törnrosor är mademoiselle Plunkett den vackraste vi sett. Näst henne lyser hyacinten (Taglioni). Atterbom låter i sina sköna sånger om blommorna Hyacinten säga: “Den döende kraftens hjertblod jag är“. Atterbom skulle se den yngre Taglioni. Denna hyacint är ingen “döende kraft“, ty hon har ben eller, rättare sagdt, stjelk sådan som endast den sydliga solen kan frambringa.
Men trädgårdsmästarens steg på sandgången höras. Rosensjälarne återvända till sina kroppar. Trädgårdsmästaren (monsieur Saint-Léon) inkommer, åtföljd af folk, som vill köpa blommor. Trädgårdsmästaren fattar sin knif och plundrar den ena busken efter den andra; men vid hvarje ros han afskär, höjer sig ur busken en rund arm till ett tecken att blommans själ lider. Sedan köparne fått sina buketter och gått sin väg, aflägsnar sig äfven trädgårdsmästaren, kanske för att i vin förvandla sina blodspengar, under det han studerar “Le Réforme“ eller någon annan radikal tidning. Men medan han sjelf studerar och tänker på uppror, anar han icke att blommorna i hans trädgård göra precist detsamma.