Väl känner man att bien, åtminstone en gång om året, göra uppror i sina kupor, svärma förfärligt, döda sina drönare o. s. v. Men att den revolutionära propagandan äfven trängt sig in i blommornas annars så tysta och oskyldiga rike, det anar man ej. Men tiden är svår, och det lider mot 1848.
Trädgårdsmästaren återkommer något drucken och mycket glad, såsom fallet merendels är, när man är något drucken. Men han blir spik nykter, när han ett tu tre finner sig omgifven af sina undersåter, hvilka, i stället för blomkronorna, nu vända stjelkarne emot honom från alla sidor. Törnrosen, hvars törniga stjelk, som man känner, icke är att leka med, ansätter honom värst och tager ordet på sina systrars vägnar. Hon begär för sig och de öfriga trädgårdsblommornas räkning:
1:o) personlig frihet, det vill säga, bortrödjandet af alla trädgårdssängar, hvilkas trånga utrymme hindrat all friare utveckling och gjort att både blommor och rötter blifvit hoptrasslade med hvarandra, till stort men för nationaliteten; vidare kullvräkandet af alla trädgårdsplank, som stängt dem från beröringen med den yttre friare naturen och derigenom tillskyndat dem förlusten af det doft, hvaraf till och med den obetydligaste ängsblomma kan skryta;
2:o) pressfrihet eller frihet från att läggas i press mellan bokblad och innanfönster, hvartill man företrädesvis begagnat trädgårdsblommor, såsom varande grannare och större än alla andra;
3:o) afskaffandet af alla namns- och födelsedagar, som förstört deras förr så blomstrande välstånd;
4:o) förbud mot införsel af artificiella blommor, hvilkas nyttjande kommit menniskan att glömma naturens herrligaste alster, i sammanhang hvarmed de fordra att madame Furstenhoff måtte varda förpassad till Sibirien eller något annat ställe, der man ej dansar på rosor;
5:o) förstörandet af drifhusen och synnerligast krukorna, som alla äro oförenliga med blommornas af försynen gifna bestämmelse att i omedelbar beröring med himmelen och ljuset pryda och lyckliggöra jorden;
6:o) fullkomlig associationsfrihet samt bildandet af nationalgarde, hvartill de förbehålla sig att framdeles få inkomma med ett på lagliga grunder hvilande förslag;
slutligen och för det 7:de), att alla mytologiska bilder af sten eller trä, såsom alltför mycket erinrande om hedendom och despotism, måtte ur trädgårdarne borttagas, isynnerhet bilder af gamla trädgårdsmästare, liknande den, som har sin staty i Carl XIII:s torg, och att i deras ställe måtte uppresas ett monument åt Linné, den store presidenten i blommornas fristat.
Trädgårdsmästaren blir alldeles förtviflad öfver alla dessa påståenden. Han har såsom fideikommiss emottagit trädgården, om ej just direkte af Gud, åtminstone af grefve de Vardeck, hvilket i hans tanke kommer på ett ut, och han måste återlemna allt i samma skick som han det emottagit. Dock vill han, med afseende å tidens kraf, göra några eftergifter. Sålunda vill han befalla sitt garde, trädgårdsdrängarne, att draga sig tillbaka ur trädgården. Vidare lofvar han gifva blommorna en oktrojerad författning, bygd på allmänna val och tvänne kammare eller drifhus, i likhet med dem, som det blomstrande Tyskland skulle få. Med ett ord, allt skall bli så trefligt, bara han får vara qvar såsom välbestäld trädgårdsmästare, hvilket lönande yrke gått i arf från far till son.