Men blommorna, klokare än folket år 1848, tro icke på afmarcherande garden eller på löften om författningar. De gripa sin trädgårdskung, fängsla och släpa honom med sig ... hvart? — Det får man se i följande tableau:
Dekorationsförändring. Natt. En purpurstrimma visar sig i östern, tändande skogstopparna och fångande i sin brand en och annan stjerna. Jorden är ännu dyster, men icke ödslig. Man ser vid skenet af lysmaskar ett brokigt, men matt hvimmel af alla färger öfverhölja marken. Purpurstrimman blir allt bredare, marken allt klarare. Ah! det brokiga hvimlet kommer af hundratals sköna flickor, slumrande famn vid famn så långt ögat når. Flickor? nej! det är blommor, ännu söfda af natten eller tyngda af daggen. Ack, hvad det är dumt att icke vara tidigt ute om morgnarne!“
Men om man sofve mindre, hur gammal blefve man ej då? Man är enligt dopsedeln fyrtio år, man är till och med sextio; men egentligen är man bara tjugo, bara trettio. Det öfriga har man sofvit bort, och det kan icke räknas. På detta sätt blir man alltid ung, fastän man står med foten i grafven. Tycker man att ens ögon blifvit något dunklare och ens lockar något hvitare, så kommer det blott deraf att man är litet omorgnad och fått litet dun i håret.
Men nu brinner hela östern och jorden vänder mot den sitt klarnande anlete. Ett rosenfärgadt, nästan genomskinligt väsen sväfvar öfver scenen, vidrörande de sofvande blommorna. Det är Aurora, det är blommornas drottning, det är Fanny Cerrito.
Mången menniska behöfver middagssolen midt i ögonen för att kunna vakna; men blomman, som icke tynges hvarken af öfverfyld mage eller skuldbelastadt bröst, vaknar så lätt och behöfver icke gnugga sig i ögonen för att igenkänna morgonrodnaden och dagen. Blommorna börja sin dans och man ser deras små fötter hoppa på tufvorna. Blommornas drottning dansar ock: ändtligen dansar Fanny Cerrito. Men det är ej tufvorna hennes fötter vidröra — det är på daggdropparne hon dansar, på daggperlorna, innan dessa ännu hunnit jorden.
Den stora skilnaden emellan Fanny Cerritos och andra dansösers dans ligger blott deruti, att när de sednare mer eller mindre lyckas i sitt bemödande att komma upp från jorden, synes den förra hafva svårast för att komma ned på jorden, emedan det är som om de utbredda vingarne ständigt hotade att återföra henne till den höjd, hvarifrån hon kommit. De sednares dans är barnets i dess yrande åtrå emot stjernorna och solen; den förra är geniens i dess glädje att hafva funnit den jord, hon egnat sin kärlek och lofvat sitt skydd.
Men dansen afbrytes. De upproriska blommorna ila in med sin fångne trädgårdsmästare, hvilken de ställa inför tronen, hvarpå blommornas drottning tagit plats. Han anklagas, han är nära att dömmas, han synes förlorad. Ingen Crémieux i Paris eller Andreas Möller i Stockholm uppträder till hans försvar. Lyckligtvis är trädgårdsmästaren äfven en stor dansmästare. Oförmögen att försvara sig med munnen och armarne, ber han att få bevisa sin oskuld med benen, ja han vågar till och med uppbjuda sjelfva blommornas drottning till en pas de deux. Han vädjar till det täcka könets svagaste sida, till dansen, och han vädjar icke förgäfves. Dans verkar himmelsvidt mer än konfekt, armband och gula långshawlar. Blommornas drottning bifaller, nedstiger från sin tron och börjar med trädgårdsmästaren denna pas de deux, som slutar balletten och hvilken följaktligen skall utgöra den gyllene kronan på verket.
Och likväl, hvad är denna gyllene krona mot den krans af enkla blommor, som smyckar ängelns tinning, när hon sväfvar omkring dåren i en föregående tableau? Hvad är denna gyllene krona mot rosenslöjan, som svajar öfver blommornas drottning, när hon i den föregående scenen väcker sina undersåter och dansar bland dem?
Fanny Cerrito gör i sin pas de deux med trädgårdsmästaren en mängd svåra steg och hopp, som komma åskådaren att hissna, att bäfva, ty man fruktar att denna fina gestalt icke ostraffadt hängifver sig åt dessa onaturligheter, som ryckt den stora konstnärinnan från den parnass, hon aldrig bort lemna, ned till den manège, som aldrig borde hedras af hennes fot. Det är följden af att dansa med trädgårdsmästare, äfven om de föra sina ben med monsieur Saint-Léons obestridliga styrka och skicklighet. Men vi förstå nog monsieur Saint-Léons mening. Han vill göra sylfiden till menniska för att hon må kunna gifta sig med en trädgårdsmästare, ty balletten slutar med deras förening, firad medelst en lysande grupp, hvaruti de förrådda blommorna naturligtvis måste deltaga.
Vi hafva med förvåning sett trädgårdsmästarfruns halsbrytande saltomortaler; men aldrig skola vi glömma fiolspelarens goda genius och blommornas drottning.