Publiken är, hvad konst beträffar, sig temligen lika öfverallt. Det stormande bifall, hvarmed Fanny Cerritos prestationer förut blifvit emottagna, voro ett intet emot dem, som vid ballettens slut öfverhöljde henne. Armand Cambon, hvilken så djupt senterat dansösens eteriska skönhet i scenerna med Urbain, stormade nu med händer och fötter som en galning i förtjusning öfver hennes pas de deux med trädgårdsmästaren, och han arbetade med tio klackörers kraft äfven sedan Fanny Cerrito blifvit tvänne gånger framropad och ridån derefter fallit.

Detta kom han likväl att ångra, ty i sin hänryckning glömde han att se upp till det der högra galleriet, som under hela pjesens gång varit ett nästan ständigt föremål för hans uppmärksamhet. När han ändtligen, trött både i händer och fötter, riktade sina blickar ditupp, voro Adelaïde och hennes följeslagare försvunna.

Ett rop af bestörtning undföll hans läppar och han rusade ut från parterren, knuffande undan alla, som voro i hans väg, och icke kännande de knuffar, hvarmed han af andra vedergäldes. Det var nära att han råkat ut för polissergeanternas och municipalgardisternas knogar, som icke tåla andra knuffar än dem de sjelfva utdela.

När Armand ändtligen utkommit på gatan, löpte han mellan vagnarne med fara att bli öfverkörd; men den ena vagnen försvann efter den andra, utan att den stackars arbetaren funnit den eller dem han tycktes söka.

Han slog sig för pannan vida känbarare än Urbain hade gjort; han slet flere hårstrån från sin hjessa än grefve de Vardeck; han såg bedröfligare ut än sjelfva doktor Matheus i det ögonblick denne med sin protesterade räkning sjönk ned i afgrunden. Han förbannade “djefvulens fiol“, och dermed må nu vara huru som helst; men hvad som än värre och oförlåtligare var, han förbannade sjelfva Fanny Cerrito. Det var lyckligt att hon icke visste det, emedan hon redan förut var ledsen öfver att hon ej mer än tre gånger på aftonen blifvit inropad, liksom hennes käre man monsieur Saint-Léon var förargad för det man icke begärt dacapo på Mayseders variationer, såsom han bespetsat sig på. Markisinnan var förargad på Adelaïde, icke för det att denna så förtroligt talat med hertigen, utan för det att bankirens brorsdotter vid sin barm burit en grannare och säkert dyrbarare bukett än markisinnan. Bankiren var vid dåligt lynne, emedan han på spektaklet blifvit varse finansministern monsieur Dumon, hvilken han ansåg stå i vägen för fäderneslandets sanna väl och ära.

Ja, så är det. Sista tonen ur orkestern är knappast förklingad, sista lågan i kronan slocknad, första steget utom sånggudinnornas tempel taget, förrän prosan med sitt följe af ledsnad och förargelse griper oss i lufven och fordrar ersättning för några stunders flyktiga nöje.

Femtonde kapitlet.
Biljetten.

Följande morgon bultade Armand Cambon på porten till huset n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré. Porten sprang upp, men Armand hejdades af portvaktaren, en i yrket grånad man, som icke hade den blidaste uppsyn och icke heller det angenämaste godmorgon på sina läppar.

Fransmännen äro, såsom ofta nämndt är, ett ovanligt artigt och förekommande folk. Derifrån utgöra dock portvaktarne ett undantag. Det är säkert en känd sak, att knappast något hus i Frankrikes städer finnes, som ej har sin portvakt, hvars förnämsta uppdrag är att hålla porten stängd och endast öppna den, när portklappen slår eller portklockan ljuder, detta onekligen till mycken nytta och beqvämlighet både för värd och hyresgäster. Portnyckelsbekymret, så stort i Stockholm, kännes icke ens till namnet i Paris. Till portvaktarens yrke hörer jemväl att hålla gata, gård och trappor rena, hvilket icke heller är en lätt sak i ett samhälle som Paris, der polisen håller den strängaste uppsigt öfver ordningens och snygghetens vidmakthållande. Men denna eviga påpasslighet på kommande och gående, icke mindre om natten än om dagen, detta alldagliga fejande på gårdar och i trappor äro icke egnade att åstadkomma ett lätt och gladt lynne, ty om också portvaktaren kan beqväma sig till att gå värdens och hyresgästernas önskningar till mötes derför att han af den förre har lön och boningsrum samt af de sednare sportler minst tvänne gånger om året, så är det likväl förklarligt att han måste se snedt på hvarje obehörig person, för hvilken han nödgas öppna porten och hvars fjät i trappan han likaledes måste utplåna, utan särskild ersättning för detta redan i och för sig sjelf otrefliga besvär. Deraf följaktligen en fransk portvaktares föga franska sätt att vara. Med ett ord, det fins ingen gammal port så knarrig som en gammal portvaktare.

“Hvad är det nu frågan om igen?“ knarrade portvaktaren i huset n:o 35 vid rue d’Anjou-S:t-Honoré.