“Är monsieur Géronnière hemma?“ frågade Armand med våldsamt arbetande bröst, ty han hade gått häftigt.
“Åhja, det kan ni väl begripa.“
“Är mademoiselle Géronnière också hemma?“ fortfor guldarbetaren.
“Hör på, monsieur“, anmärkte portvaktaren, “tager ni monsieur Géronnière för en kolbärare och mademoiselle för en grisett, efter ni frågar om de äro hemma klockan åtta på morgonen?“
Cambon blef flat och kom sig icke före med svaret.
“Ni minnes kanske inte hur många gånger ni var här i går?“ återtog portvaktaren.
“Det är alltför möjligt att jag icke lagt det på minnet, monsieur“, svarade Armand.
“Men jag har lagt det på minnet, jag“, förklarade portvaktaren, “ty för er skull öppnade jag porten åtta gånger på förmiddagen och fyra på eftermiddagen ... summa tolf, det vill säga, allra minst elfva gånger för mycket.“
Dessa ord beledsagade portvaktaren med en åtbörd, som ganska otvetydigt hänvisade vår hjelte till gatan.
“Men, bästa monsieur“, yttrade Armand, “hvad rådde jag för att hvarken monsieur Géronnière eller hans brorsdotter voro hemma i går? ... Ni vet ju att det var efter dem jag frågade.“