“Men hvarför lemnar ni icke ert kort?“
“Jag svarar som jag svarade i går, nämligen att jag aldrig brukar lemna kort.“
“Och jag säger också hvad jag sade i går, nämligen att hvarken monsieur Géronnière eller mademoiselle taga emot folk, som icke ha kort att lemna ... Men förlåt, det är något kallt i portgången.“
“Visserligen ... låtom oss då gå in, monsieur, ty jag förmodar att ni har varmare inne hos er.“
“Jag har nyss gjort upp en brasa ... adieu, men icke au revoir, monsieur!“
“Ni har då glömt, att jag har en vigtig hemlighet att meddela monsieur Géronnière eller hans brorsdotter?“
“Och hvaruti består den hemligheten, om ni tillåter?“ frågade portvaktaren.
“Ni, som är en så gammal hedersman, vet inte, att den sak, man yppar för obehörig person, icke längre är någon hemlighet.“
“Jaså, obehörig person!“ upprepade portvaktaren, närmande sig sin kammardörr med ett föraktligt leende.
Han hade skäl dertill. Det finnes knappast någon katolsk prest, som förvarar så vigtiga hemligheter som en fransk portvaktare. Men när den förre vårdar dem af embets-ed, vårdar den sednare dem af vana. Embets-eden är icke alltid kraftigare än vanan, att döma af erfarenheten.