“När ni går, så var god och slå igen porten efter er“, anmodade portvaktaren, i det han steg in i sin kammare och tillslöt dörren efter sig.
Armand hade icke annat att göra än efterkomma portvaktarens anmodan, hvarefter han tog sig till att nöta de smala trottoarerna, tröstande sig med vissheten om att de han sökte denna gång icke skulle undfly honom.
På slaget tio, eller två timmar sednare, bultade Cambon ånyo på samma port, som genast öppnades, ty icke alla portvaktare äro nog lycklige att hafva sina fönster åt gatan. Hade portvaktaren i n:o 35 det haft, skulle otvifvelaktigt vår hjelte fått bulta förgäfves.
“Parbleu! återigen ni!“ yttrade portvaktaren med om möjligt ännu mulnare ansigte än förra gången.
“Monsieur Géronnière är hemma och mademoiselle likaså“, försäkrade Armand.
“Ni är säker på det?“
“Ja, till lycka för oss begge finns det blott en enda utgång för denna egendom.“
“Än sedan?“
“Som klockan är slagen tio, så böra de också vara uppstigna.“
“Deraf följer?“