“Att jag nu ändtligen får äran uppvakta dem.“
“Ni har missräknat er ... Monsieur Géronnière stiger aldrig upp före klockan tolf.“
“Så mycket bättre.“
“Hvad sa! ... så mycket bättre?“
“Ty mitt ärende gäller egentligen icke honom, när jag rätt tänker på saken.“
Efter dessa ord lemnade Armand portvaktaren och styrde sin kosa midt öfver gården. Portvaktaren stod en stund förargad och förvånad, icke rätt vetande hvad han skulle tänka om denne lika enträgne som djerfve uppvaktare. Slutligen tog han sitt parti och följde efter honom. Men innan han upphunnit Armand, hade denne bultat på porten till sjelfva boningshuset och redan blifvit insläppt, så att han nu lyckligen befann sig utom portvaktarens område och domvärjo.
“Är det möjligt att få tala med mademoiselle Géronnière?“ frågade Armand en betjent i rikt livré, som visserligen öppnat porten, men derefter stält sig i vägen för den inträdande.
Betjenten mätte arbetaren från topp till tå, utan att brådska med svaret. Armands tarfliga toalett hade icke heller något uppmuntrande för en betjents rygg eller tunga.
Armand upprepade derför sin fråga med en viss pockande otålighet, som icke gerna kunde undgå ett svar.
“Det tror jag inte“, svarade betjenten tvärt, i det han gjorde en gest åt gården, lika betydelsefull som den portvaktaren gjort åt gatan.