“Var så god och hör efter först“, yttrade Armand, blind för alla dylika gester.
“Hvem skulle jag få den äran att anmäla?“ frågade betjenten med en försmädlig min.
“Mitt namn är säkert obekant för mademoiselle ... Säg henne derför helt enkelt, att en person, som har någonting högst angeläget att meddela, önskar på ögonblicket tala med henne.“
“Kom då tillbaka närmare nyåret, ty då är rätta tiden för utdelningar“, svarade betjenten med detta flin, så eget hos förnämt eller rikt folks domestiker.
“Hörde ni ej hvad jag sade!“ ropade Armand blodröd i ansigtet och trängande betjenten mot väggen; “hörde ni ej att det var något högst angeläget jag hade att säga er matmor?“
“Monsieur! detta våld!“ yttrade betjenten bleknande, ty vreden verkar så olika på olika slags menniskor.
“Ni söker genom förolämpning anledning till tvist“, fortfor Armand; “men jag tvistar aldrig med oförskämda drängar, utan jag tuktar dem, monsieur! ... jag känner en brinnande lust att slå in ett dussin tänder på er, pardon!“
“Monsieur! ni skulle våga ...“
“Drifva er in i muren, för att der låta er stå som bilden i en nisch“, tillade Armand, “ja, det skulle jag våga ... Ni har väl aldrig drömt er en sådan ära?“
Betjenten hade verkligen aldrig drömt sig en sådan ära, men som han icke heller eftersträfvat den, så började han skrika af alla krafter, och en välfödd betjent har naturligtvis en god hals att skrika med.