“Hvad är det om?“ hördes uppifrån trappan en qvinnas stämma.
Armand släppte betjenten, den han redan fattat uti och ruskat några repriser, hvarefter han ilade uppför trappan, på hvars öfversta steg visade sig en ung qvinna, välklädd och med behagligt ansigte.
“Ah, är det ni, monsieur“, sade hon; “ni, som var här i går och ...“
“Frågade efter mademoiselle“, inföll Armand, “alldeles riktigt, jag är densamme.“
“Ja, jag ser det ... Nå, monsieur?“
“Monsieur Géronnière har en rå och plump betjening ... men lyckligtvis är detta ej fallet med hans brorsdotter ... Jag smickrar mig derför med att ni redan anmält mina besök hos er herskarinna.“
“Förlåt! men jag råkade glömma ert namn.“
“Och derför har ni äfven glömt anmäla mina besök ... lyckligtvis är det ännu icke för sent ... Mitt namn är Armand Cambon, ett namn, som er herskarinna troligtvis icke erinrar sig ... Det är derför bäst att ni säger henne det samme person, som hon för fjorton dar se’n köpte messingskedjor af, ödmjukast anhåller om ett samtal, hvars uppskjutande kunde medföra den största fara.“
“Den största fara ... för hvem?“
“För er matmor, mademoiselle Géronnière.“