“Ah, ni följer mina steg, vördade fader!“ ropade Armand.
“Ja, jag glömde tacka er för i natt“, förklarade presten.
“Hå! ... tack sjelf!“
“Jag förmodar att ni njutit en ostörd hvila?“ yttrade den förre.
“Nej, jag har icke sofvit alls ... jag har haft sammankomst i natt igen“, erkände Armand.
“Ni har en lycklig natur, min son ... ni sofver aldrig och blir ändå aldrig sömnig.“
“Aldrig“, svarade Armand: “jag har en beundransvärd förmåga att hålla mig vaken ... lägg det väl på minnet, i fall ni skulle tvifla på min vaksamhet.“
“Ni är mycket förekommande, min son.“
“Men tål icke att någon följer mig i hälarne“, svarade Armand.
Den andlige bevärdigade denna anmärkning med ett ömkansfullt löje.