Armand log på sitt sätt, men tog derefter ut stegen och skildes för andra gången från sin granne. Han stannade ej förrän han kommit framför porten till ett större hus vid samma gata. Han vidrörde en klocksträng, hvarefter porten öppnades.
“Markisinnan d’Estelle bebor ju detta hus?“ frågade han portvaktaren, hvilken var honom till mötes i den höghvälfda portgången.
“Ja ... men hvad vill ni för godt?“ var den trumpna fråga, hvarmed portvaktaren besvarade hans.
Armand eller, egentligen taladt, hans blus hade otur hos alla förnäma portvaktare.
“Och hon bebor naturligtvis första våningen?“ fortfor Armand.
“Ja ... Men hvad vill ni? hvem är ni? jag känner er inte“, fortfor portvaktaren.
Vår hjelte hade visserligen en gång förut varit i detta hus, men då hade han kommit och gått trädgårdsvägen samt följaktligen icke haft tillfälle att göra portvaktarens bekantskap.
“Hvad är det egentligen fråga om?“ envisades husets nitiske tjenare.
“Ingenting, min vän!“ svarade Armand lakoniskt och hastade uppför den breda ljusa trappan, som ledde till första våningen.
Portvaktaren, särskildt förargad öfver att kallas “min vän“ af en varelse i rödrutig blus, rusade efter den uppspringande, men stannade midt i trappan, när han såg Armand från öfra sidan knyta näfven emot honom. Han kände af erfarenhet att bluser, af hvad färg de vara må, lika ofta tala med knytnäfven som med munnen, och som portvaktarens styrka förnämligast låg i den sednare, så vände han tillbaka, förmodligen för att rådgöra med sin hustru om huru man borde behandla en “min vän“, som knyter näfven mot en markisinnas portvaktare.