Armand ringde på dörren deruppe, och denna öppnades af en betjent i rikt livré.
“Var god och underrätta markisinnan att Armand Cambon anhåller att få tala med henne“, var det enkla sätt, hvarpå Armand introducerade sig hos en markisinnas betjent.
Betjenter hafva tvänne olika mått, hvarmed de mäta olika slags folk. De sämre mäta de från hjessan till fotabjellet och de bättre från byxfickan till högra handens fingerspetsar. Det var klart att vår hjelte skulle mätas med förstnämnda mått, emedan det icke finns någon byxficka på bluser och följaktligen ingen börs i den.
“Hvad har ni med mitt hår och mina skor att göra?“ frågade Armand, som icke tyckte om mått-tagningen; “jag har hvarken bedt er frisera det förra eller borsta de sednare.“
“Hvem är ni?“ frågade betjenten, temligen förbluffad.
“Hvem jag är? ... jo, jag är den som skall tala med markisinnan“, svarade Armand, trängande sig in i tamburen.
Armand Cambon hade ett sätt att umgås med betjenter och portvaktare, så att man kunde anse honom tillhöra den riktigt fashionabla verlden.
Också trodde markisinnans betjent, som aldrig drömt om så mycken djerfhet hos en blus, helt säkert att han hade framför sig någon förklädd prins, emedan han med den djupaste bugning aflägsnade sig ur tamburen, för att anmäla den uppvaktande.
Efter någon stund utkom han, uppslog begge dörrarne till salen, hvilket borde hafva smickrat vår hjeltes fåfänga, eftersom det blott är för storfolk man uppslår två dörrar på en gång, och bad monsieur vara så gunstig och stiga in.
Armand befann sig i en större salong, prydd med byster af de gamla goda tidernas regenter, statsmän och krigare. Och hvarför skulle man ej i de skönas salonger finna bilderna af dem, som kanske tillbragt största delen af sin tid i de skönas sängkammare?