Bland figurerna igenkände Armand en, som han visserligen ansåg vara lefvande, men hvilken var nästan lika orörlig och hvit i ansigtet som marmorbysterna. Det var Denise, markisinnans kammarjungfru.
“Jag skall föra in monsieur“, sade hon med darrande röst till betjenten.
Denne aflägsnade sig, efter att förut hafva gifvit den förklädde prinsen en lika ödmjuk som ångerfull blick. När han försvunnit, störtade kammarjungfrun fram till Armand, yttrande med halfqväfd ångestfull stämma:
“Himmelens gud! hvarför kommer ni hit?“
“Jag vill tala med markisinnan.“
“Ni kommer för att förråda mig! ... jo, jo, för att förråda mig!“
“Det har jag visst icke tänkt på.“
“För att omtala att jag besökte er i går, för att omtala hvad jag i går berättade er.“
“Har ni ingenting annat att frukta för, så kan ni vara lugn, mademoiselle.“
“Och jag kan lita på det? ... och ni skall icke göra mig olycklig?“