“Var viss om, att jag icke är så oförsonlig som ni, bästa Denise.“
“Men hvad vill ni då hos markisinnan?“ frågade hon ännu tviflande, ty hon hade säkerligen ännu icke glömt opera-biljetten.
“Jag har bedt er trygga er vid mitt löfte, emedan jag ännu aldrig brutit ett sådant“, svarade Armand, som deremot alls icke tycktes hafva opera-biljetten i minnet.
“Så kom då: jag vill föra er in till markisinnan“, sade Denise; “men jag stannar i rummet utanför och lyssnar på ert samtal med henne ... Bryter ni ert löfte, låter ni henne med ett enda ord förstå att det ringaste förhållande varit rådande oss emellan, lemnar jag på ögonblicket detta hus för att kasta mig i Seinen.“
“Seinen skall icke hafva mig att tacka för ett så vackert byte“, förklarade Armand småleende; “men dröj för all del icke att föra mig till er matmor, den jag, uppriktigt sagdt, gerna unnade Seinen.“
Denise gick före Armand genom några prunkande gemak, hvarefter hon öppnade en dörr och tillslöt den efter Armand, som nu befann sig i samma rum, der han förut en gång varit.
Markisinnan, i morgondrägt af ljusgult taft och till hälften liggande på den lilla soffan, innehade samma retande ställning som vid förra tillfället. Förmodligen hade detta sätt att presentera sig, när hon gaf företräde, blifvit en vana hos den sköna qvinnan. Armand syntes dock lugn, ty vid detta tillfälle bar han ingen bindel hvarken för kroppens eller själens ögon.
“Ni har önskat tala med mig“, började markisinnan, utan att likväl denna gång bedja sin gäst sitta.
“Hvad önskar ni?“