“Veta hvarför ni låtit skicka den stackars Simon till Algeriet.“
“Om jag säger er att jag gjort det för att skilja honom från en trakt, som naturligtvis alltid måste påminna honom den stora förlust han lidit, så tror ni mig säkert icke“, yttrade markisinnan, lekande med en hårlock, som ringlat ned på hennes barm.
“Nej, madame“, svarade Armand kallt och utan att beundra afbrottet emellan den korpsvarta locken och det snöhvita hyende, hvarpå den fallit.
“Men om jag säger, att jag på detta sätt velat befria mig från ett odjur, som ständigt hotade min personliga säkerhet, så tror ni mig kanske.“
“Visserligen ... men, à propos sättet, hvad betydde den skrifvelse jag sist hade den äran emottaga från er?“
“Det betydde hvad jag då tänkte.“
“Och sedan?“
“Tänkte jag annorlunda ... Vi fruntimmer äro kända för vår ombytlighet.“
“Men hvarför lät man Simon förstå, att det var efter hans egen önskan och på min tillrådan man skickade honom till Alger? ... Ni hör att jag noga känner till allt ... jag har också i dag tidigt på morgonen besökt det ställe, der Simon arresterades.“
“Jaså, man har sagt det?“