Armand följde betjenten, som med vördnadsfull beställsamhet uppslog dörrarne för den förmente prinsen.
Betjenten hade ytterligare stärkts i sin tro, att Armand vore vida mer än han ville synas vara, deraf att denne så kallt besvarat markisinnans artiga afskedshelsning, hvilket säkerligen ingen annan än en mycket hög person skulle våga.
Armand fäste dock ingen uppmärksamhet vid betjentens vördnadsbetygelser, ty han grubblade på den historia markisinnan nyss berättat honom. Han hade ingen anledning att anse kammarjungfruns hjerta bättre än herskarinnans. Det kunde vara möjligt, att hela intrigen vore den förras verk.
Visserligen röjde kammarjungfruns sinnesstämning, när hon afgaf bekännelsen, både oro och fruktan, hvaraf man skulle kunna draga den slutsatsen, att en annan makt än kärleken för sanningen vid detta tillfälle beherskade henne; men detta allt kunde äfven vara en följd deraf, att hon, som dagen förut berättat honom en annan historia till markisinnans nackdel, kanske fruktade att Armand skulle yppa den för en matmor, som icke var att leka med.
Men för att kunna förfalska en annans stil fordras allra minst att sjelf vara skrifkunnig, och Armand kände icke Denise’s förmåga i den ädla skrifkonsten, men hade icke mycket förtroende till kammarjungfrurs i allmänhet, hvad denna kunskap beträffade.
Dock, hvad betydde det? I Paris är kanske ännu mindre än annorstädes brist på kopierings-snillen, som arbeta både för egen och andras räkning, och kammarjungfrur äro ofta mindre rådlösa än annat folk. Det är icke för roskull Molière och Beaumarchais gifvit dem snille och talang på deras husbondfolks bekostnad.
Armand, föga nöjd med kammarjungfruns historia nästlidne gårdag, var det ännu mindre med markisinnans denna dag. I den förra framstod han visserligen såsom en simpel förfalskare, men denna beskyllning ansåg han sig utan svårighet kunna tillbakaslå. Deremot skyldrade han i den sednare såsom en narr och det i dubbelt hänseende, och denna fläck, förutsatt likväl att historien vore sann, fann han omöjlig att aftvå.
Icke under då, om vår hjelte grubblade och tankfull följde betjenten.
Utkommen i farstun stördes han i sina tankar af denne som med ryggen i bågform yttrade följande:
“Monsieur! det var ledsamt att ni icke tog er kappa med er upp, så att jag fått värma den innan ni tager den på er ... det är en förskräcklig väderlek i dag.“