“Min kappa?“ förvånade sig Armand, som i alla sina dar aldrig nyttjat ett sådant plagg.
“Ja visst, monsieur, ty jag tar för gifvet att ni inte gått ut i sådant väder utan öfverrock, eller har ni verkligen ingenting annat än den der tunna blusen? ... Jag ber om förlåtelse, men det är något försigtigt och kunde ha farliga följder.“
“Icke för den, som är van, monsieur.“
“Ni skulle vara van att gå i blus?“ satte betjenten i fråga och blinkade dervid såsom en slipad och i hemligheter härdad betjent brukar blinka; “monseigneur ursäktar väl att jag vågar tvifla på det?“
Betjenten ansåg sig böra låta den förmente prinsen förstå att han genomskådat masken, för den händelse att denne skulle vilja sträcka anonymiteten ända derhän att gå utan att ge drickspengar.
“Monsieur, ni måtte väl icke ha fallit på den idén att drifva gyckel med mig!“ ropade Armand förargad, ty han misstänkte verkligen betjenten för en sådan djerfhet.
“Bevare mig gud för det!“ ropade denne, tagande förskräckt ett steg tillbaka.
“Nå, hvad pratar ni då om kappa eller hvad det var för slag?“ fortfor Armand.
“Herre min gud, jag trodde att betjenten, som väntar er utanför porten, bar er kappa.“
“Betjenten! ... hvilkens betjent?“