“Ja, monsieur.“
“Och hastigt?“
“Ja, och som det var stark dimma, så kunde jag inte se dem mera ... Monsieur finner således att ...“
“Men har icke den herrn, som nyss kom, betjenter?“
“Baronen? ... visst har han det ... men inte var det hans, för dem känner jag nog.“
Armand gick till förstugufönstret, som vette åt gatan och tittade derigenom, men han såg ingenting annat än den tjocka ogenomträngliga dimman.
“Bonjour, monsieur!“ sade han efter några ögonblicks öfverläggning med sig sjelf och gick derefter utför trapporna.
“Bon“ kom visserligen fram på betjentens läppar, men “jour“ sväljdes, ty hans högra hand, som enligt gammal vana framräcktes, fick emot vanan ingenting.
Han gjorde en grimace som tycktes säga: “Gud bevare oss från sådana prinsar!“ eller “ges det väl någon onyttigare varelse på jorden än en snål prins!“
Betjenten, hackande tänderna lika mycket af köld som af förargelse, lemnade snart farstun.