Dagen hade börjat olyckligt för honom. Först hade han varit höflig för ingenting och sedan hade han för samma betalning kanske förstört sin helsa.
När Armand, i hvars öron det der “bon“ klingat ganska hemskt, kommit ned i portgången, fann han portvaktaren stående utanför dörren till sin portkammare, fullt ut om ej mera ödmjuk och bugande än betjenten.
Dennes förra goda tanke om den förmente prinsen hade således äfven transpirerat till portgången.
“Befaller monsieur att jag öppnar porten?“ frågade denne med ett leende allra minst värdt en franc.
Armand stod tigande med högra handen om hakan, lik den som söker ett förnuftigt beslut. Ingen tror kanske hvad det är nyttigt att taga sig om hakan, isynnerhet för den som icke har snusdosan att rådfråga.
“Ni har säkert en god syssla, monsieur portvakt?“ frågade ändtligen Armand, tagande handen från hakan, hvilket bevisar att han fattat sitt beslut.
“En förträfflig syssla, monsieur“, svarade portvaktaren, “den bästa man kan önska sig ... bara förnämt folk som går ut och in, upp och ned ... deraf följer att det alltid vankas hederligt med drickspenningar åt portvaktaren ... jag bedyrar, monsieur, att det sällan är någon som ger mig mindre än en franc för mitt besvär att öppna porten ... Merendels får jag två, ja till och med fem ... det blir en vacker inkomst det på året ... Men det behöfs också, monsieur ... man har en talrik och fattig familj, åtta personers dagligt hushåll, monsieur, och om det icke funnes personer, hertigar och prinsar, monsieur, som understundom, ja ganska ofta gifver mig en och annan louisd’or, så skulle det ...“
“Och ni bor förmodligen bra också?“ afbröt Armand portvakten, hvilken hade ett vida mer populärt och lättfattligt framställningssätt än sjelfva betjenten.
“Åjo, går väl an“, svarade portvaktaren; “kanske det roar monsieur att se hur en arm syndare bor“, tillade han, i det han med en djup bugning öppnade dörren till kammaren; “så får jag kanske den äran, den nåden att visa er min hustru.“
“Det skall bli mig rätt angenämt att få se henne“, ljög Armand, som hela tiden sett hennes knotiga ansigte genom glasrutan på dörren och var belåten med hvad han redan sett.