Armand steg in i rummet och skådade omkring sig derinne. Han begrep icke huru ett åtta personers hushåll kunde rymmas i denna kammare, så framt icke portvakterskan finge gälla för sju, hvilket hon nog såg ut för att göra.
“Kammaren är just icke mycket lång och inte mycket bred heller“, menade portvaktaren; “men så är den så mycket högre.“
“Och ett stort fönster med hvitt vackert glas uti“, anmärkte Armand, som företrädesvis riktade sina ögon dit.
“Näst ett par goda ögon behöfver en portvaktare två goda fönsterrutor“, förklarade portvaktaren.
“Naturligtvis ... Förlåt, madame! vore det möjligt att få tända en cigarr?“ frågade Armand sin husliga värdinna.
“Tusen, monsieur, om ni behagar“, svarade hon, hastande till en bundt tändstickor, som stod på spiskanten.
Armand förde handen först i sin ena ficka och sedan i den andra.
“Hvad är det!“ skrek han till och drog ut den tomma handen; “sådan förargelse! ... jag har tappat mitt cigarrfodral.“
“Herre min gud! det var kanske ett dyrbart fodral!“ ropade portvaktaren och hans hustru nästan med en mun.
“Åja så der ... jag hade icke velat förlora det för femtio francs ... stommen var af silfver med små guldstift uti.“