“Silfver med guldstift!“ ropade det deltagande portvaktarfolket.
“Om betjenterne fått tag uti det ... tro mig, monsieur, en sådan pjes lemnar ingen tillbaka“, erkände hustrun fritt och otvunget.
“Nej, jag kommer ihåg nu“, sade Armand: “innan jag gick in genom er port, tog jag upp fodralet och lade deruti en halfrökt cigarr ... derefter stoppade jag fodralet tillbaka i min ficka, såsom jag trodde åtminstone, ehuru det är mera troligt att jag stoppat galet och släppt det på gatan.“
“På gatan?“
“Då är det förloradt, ty sedan monsieur kom in, ha säkert flere personer gått förbi huset.“
“Men det är också möjligt att ingen sett det för den tjocka dimmans skull“, trodde Armand.
“Det vore, min själ, inte omöjligt!“ medgaf portvaktaren med ljusnande ansigte; “man kan knappast se något på en alns afstånd ... Tänk om det låge qvar!“
“Nå hvad står du och tänker efter!“ skrek hustrun till sin man; “ut med dig och leta! ... har du inte ben, har du inte armar? ... ut med dig! ... himmel! sådan man jag har! ... en man, som bara tänker!“
Dervid knuffade hon sin käre man ut i farstun. Det syntes tydligen att hon var för portvaktaren hvad portklappen är för porten, nämligen på en gång slående och oskiljaktig.
“Monsieur!“ ropade Armand efter honom, “jag minnes att jag stoppade ned fodralet midt framför ert fönster ... leta der mycket noga, ty om jag tappat det, så måste det bestämdt ligga der.“