“Ja, ja!“ skrek portvaktaren, hastande ut på gatan med oförminskad fart, ty, ehuru fri från hustruns näfvar, förföljdes han ännu af hennes röst, och en sådan röst kan nog sätta ben under en arm dödlig.
Armand hastade deremot fram till fönstret och lutade ansigtet mot rutan.
Portvakterskan följde honom till fönstret, synbarligen föga nöjd med den plats han tagit.
“Jag har icke mycket hopp om att ni återfår det“, sade hon, “ty betjenten var nyss ute på gatan.“
“Jaså“, svarade Armand, utan att ändra ställning.
“Men att monsieur går så der klädd, fast det icke är karnevals-tiden“, anmärkte portvakterskan leende.
“Hvarför skulle jag icke det?“ yttrade Armand, ansträngande sina ögon för att se genom dimman.
“Åh“, svarade portvakterskan, “vi äro väl inte så blinda heller ... hvarför skulle vi vara blindare än andra? ... Ni tar väl inte illa upp, i fall jag hädanefter säger monseigneur, i stället för det simpla monsieur?“
Under det hon sade detta, gjorde hon nigning på nigning och det med mycket buller, förmodligen för att draga Armands uppmärksamhet från fönstret.
“Ah, nu ser jag er man!“ ropade Armand, “nu håller han på att leta framför fönstret.“