“Stackars gubbe! se hur han kryper“, yttrade portvakterskan; “men att det är förgäfves, det anar jag“, tilläggande derefter för sig sjelf: “om han nu bara kunde stoppa det hos sig så, att den andre inte märker det.“
Såsom vi höra, misströstade icke portvakterskan att hennes käre man skulle hitta skatten, men hon fruktade blott att dess rätte egare skulle återfå den.
Hennes fruktan var emellertid alldeles obehöflig, ty Armands ögon följde icke den på gatan trefvande portvaktarens rörelser. Deremot följde han med mycken uppmärksamhet rörelserna af tvänne skuggor, som från olika håll närmade sig skattsökaren.
Armand bjöd dock förgäfves till att upptäcka skuggornas ansigten, som helt och hållet höljdes af dimman. Men det märkte han att samma skuggor, när de kommit så nära portvakten att de nästan vidrörde denne, vida hastigare drogo sig undan än de kommit, hvarefter de alldeles försvunno.
Denna upptäckt tycktes emellertid vara nog för vår hjelte, ty han vände sitt ansigte från fönstret och denna vändning tillskyndade honom ett hjertligare leende från portvakterskans läppar.
Efter en stund återkom portvaktaren med ett bedröfvadt ansigte.
Portvakterskan fixerade sin man och syntes snart lika bedröfvad som han. Denna gång var det likväl ingen förställning, ty förtrytelsen förenade sig med bedröfvelsen.
“Ja, det är bestämdt den der uslingen betjenten som har fiskat upp det“, utbrast portvakterskan.
“Och jag som alldeles förstört mina pantalonger!“ knarrade portvaktaren med en ömklig blick på vår hjelte, viljande dermed låta förstå att fall gifvas, då hittelön kan komma i fråga, äfven om ingenting hittas.
“Mina vänner!“ sade Armand, “låtom oss icke längre tänka på det der lapprit!“