“Lapprit?“ upprepade portvaktaren; “ett par splitter nya pantalonger! ... o min gud!“
“Monseigneur tycker nog att det är lappri, han“, inföll portvakterskan; “men gubben min var så glad öfver sina pantalonger, ty han hade fått dem af mig på sin femtionde födelsedag ... När var det den firades nu? ... jo, för fjorton dar se’n ... Herre min gud, hvad tiden går fort!“
Vaktmästarens hela kostym såg snarare ut för att hafva varit en gåfva på det lyckliga parets brölloppsdag.
“Såg ni inga menniskor ute på gatan?“ frågade Armand sin värd.
“Åjo, visst var det ett par karlar.“
“Kände ni dem?“
“Nej, monseigneur ... Gud vet hvad jag skall få på mig om söndag!“ jämrade sig portvaktaren, som bestämdt föresatt sig att vinna ersättning för det förlorade cigarrfodralet.
“Att du icke skäms att så der plåga monseigneur med dina klagovisor“, bestraffade honom hustrun; “tror du väl att monseigneur vill att du skall förlora det ringaste? ... ack nej, det vill han visst icke.“
Armand, döf både för mannens klagan och qvinnans trösteord, lyssnade blott till sina tankar, och dessa sade till honom följande: Dessa karlar, som posterat sig utanför detta hus, vänta på ingen annan än dig, och om de just icke äro desamma som föregående natt legat i din trädgård, hafva de åtminstone i sinnet samma anslag mot din person, och deras anslag måste vara ondt och väderleken är mycket tjenlig för onda anslag, hvartill kommer att en obeväpnad, om än aldrig så stark och modig, ovilkorligen måste komma till korta mot tvänne beväpnade och beslutsamma bofvar, till följd hvaraf det vore högeligen dumdristigt att ensam och obeväpnad begifva sig ut på denna gata.
“Kanske icke monseigneur har vexladt?“ frågade den omtänksamme portvakten, som härledde den unge mannens tankfullhet från förlägenhet i den vägen.