“Känner ni någon prest med namnet Bredôt?“ blef Armands oväntade svar på portvaktarens fråga.
“Broder Bredôt?“ ropade portvakterskan; “skulle vi icke känna den gudsmannen!“
“Går han ofta hit?“
“Jag tror det är bara två gånger han varit här“, svarade portvakterskan.
“När var han här sednast?“
“Sednast? låt mig se nu ... ah, det var sannt, han gick ju kort förrän ni kom, monseigneur ... ni borde ha mött honom i porten, tycker jag.“
“Han gaf mig tre francs“, tillade portvaktaren; “alla äro de så hederliga och frikostiga emot oss.“
Armand, för hvilket det ena ljuset efter det andra uppgick, lemnade sin plats vid fönstret och började promenera på golfvet; men hans blick på portvaktarens väggur sade honom att han icke hade lång tid att promenera på, emedan han lofvat att klockan tolf inställa sig inom en annan och ganska aflägsen trakt af staden.
“Såg ni till någon vagn, när ni nyss var ute?“ frågade han sin värd.
“Någon vagn?“