“Som höll i grannskapet af detta hus?“
“Nej, det såg jag icke, monseigneur ... ni väntade då er vagn, monseigneur?“
“Ah, den skulle ju vänta mig på rue de l’Université,“ erinrade sig Armand.
“Hvarför just der?“
“Emedan trädgårdsmuren vetter åt denna gata.“
“Ni vet då att man också kommer ut den vägen?“
“Skulle jag icke veta det, jag som gått den så många gånger?“ yttrade Armand med ett leende, som om möjligt ökade portvaktarfolkets goda tanke om hans person; “jag förmodar att ni har nyckeln till den lilla porten.“
“Nej, den har markisinnan alltid uppe hos sig“, svarade portvaktaren; “befaller ni att jag går upp för att hemta ned den?“
“Hur tycker ni att det skulle gå an? ... och för öfrigt behöfs det icke, efter jag alltid bär en sådan hos mig.“
“Och som passar till låset?“