“Naturligtvis ... det enda jag får be er om, är att ni följer mig genom trädgården, ty annars kan jag gå vilse i dimman och dränka mig i någon af dammarne.“
“Jag vill ledsaga er, monseigneur ... hvad jag skattar mig lycklig att kunna vara er till tjenst!“
“Så skynda er då!“ uppmanade Armand och gick ut i farstun.
“Släpp honom icke förrän du fått allra minst en louis-d’or“, hviskade portvakterskan i sin mans öra.
“Var du lugn, min gumma!“ hviskade mannen tillbaka och satte sig i rörelse.
Vägledd af den erfarne portvaktaren, kom vår hjelte lyckligt öfver de små broarne och genom häckarne, men hvilka dimman hindrar oss att beskrifva.
“Här hafva vi nu ändtligen den lilla porten“, upplyste vägvisaren. “Och ni är säker på att ni har er vagn utanför?“
“Visst är jag det.“
“Ohoj!“ skrek den beställsamme portvaktaren genom porten, “är vagnen der?“
“Tyst, ni skrämmer hästarne att skena!“ förklarade Armand.