“Det skall vara för er skull“, pustade portvaktaren, i det han, liggande fyrfota, sträckte på armarne och benen så mycket han förmådde, under det att han höjde ryggen, så att denna liknade ett brohvalf, allt i den berömvärda afsigten att göra uppstigandet så beqvämt som möjligt.
Också kom Armand denna gången utan ringaste svårighet upp på muren.
“Nu har jag förstört rocken också“, underrättade portvaktaren, i det han återtog sin tvåfotade ställning.
“Då blir den lika med pantalongerna“, tröstade Armand.
“Det der skulle jag icke hafva ha gjort för någon annan, om man också bjudit mig tjugu louisd’orer“, försäkrade portvaktaren, som tog till så att han kunde låta pruta med sig, ifall han emot förmodan skulle behöfva det.
“Hör på, monsieur“, sade Armand, “om ni nu genast går upp till markisinnan och berättar henne, att ni hjelpt mig öfver trädgårdsmuren, så ger hon er på ögonblicket mera drickspengar än ni förut fått på hela året ... Farväl nu, min hedersvän, och helsa er hustru!“
Derefter försvann Armand, lemnande portvaktaren allena.
“Stum som en marmorbild“ såsom det heter om Bartholo i Rossinis opera, stod portvaktaren med framräckt hand. Men som hoppet är det som sist lemnar menniskan, äfven när det är som befängdast, så började ifrågavarande menniska att småningom återhemta sig och med detsamma införlifva sig med den tanken, att markisinnan, hvars frikostighet han väl kände, nog skulle gifva honom drickspengar, om just icke så stora som monseigneur förespeglat, åtminstone något ditåt, och hvilket visst icke vore att förakta.
Lugnad återvände han derför genom trädgården och återsåg snart sin kära portgång.
Men porten var öppen och en stor täckvagn höll utanför. Portvaktaren igenkände genast markisinnans vagn, och som han deraf drog den slutsatsen att hon ämnade åka ut, fick han brådtom och ilade med en ynglings raskhet uppför trapporna till första våningen.