När han kom in i salen, såg han att han verkligen kommit i grefvens tid.
Markisinnan, i en toalett som om hon ärnade fara till Tuilerierna, stod midt på golfvet bredvid sin kammarjungfru, hvilken just höll på att hänga hermelins-kappan öfver herskarinnans skuldror.
Närmare salsdörren stod baron Saint-Bris med hatten i hand och färdig att taga på sig sin kappa, hvilken en betjent höll utvecklad bakom hans rygg.
“Jag får helsa nådig markisinnan så mycket ifrån monseigneur“, började portvaktaren oförtöfvadt, ty ingen tid var att förlora; “han befalde mig berätta nådig markisinnan att jag hjelpt honom öfver trädgårdsmuren och att jag derföre skulle bekomma drickspengar af nådig markisinnan.“
Markisinnan och baronen, kammarjungfrun och betjenten stirrade förvånade på portvaktaren, som nu flåsade förfärligt, ty han hade icke hemtat andan, sedan han tog första trappsteget.
“Monseigneur hade glömt nyckeln till trädgårdsporten hemma“, fortfor portvaktaren, “men jag lade mig på fyra fötter, jag, och allt gick som en dans, må markisinnan tro ... Men det var sannt, monseigneur har glömt qvar ett cigarrfodral med silfverstomme och guldstifter“, tillade han med en misstänksam blick på betjenten.
“Hvad är det ni säger, menniska?“ ropade markisinnan.
“Han är drucken“, menade baronen.
“Och att jag derför skulle få drickspenger af nådig markisinnan“, fortfor portvaktaren, “allt det der bad monseigneur mig säga.“
“Hvilken monseigneur“, frågade markisinnan, “hvem menar ni med monseigneur?“