Armand såg förundrad på monsieur Albert.
“Inser ni då icke“, fortfor denne, “att en polis-undersökning, börjad med tjufkällaren, kunde sluta med vår, som ligger bredvid, eller tror ni kanske att den helige brodern, när han råkat i polisens klor, skall lägga fingrarne emellan, hvad oss beträffar? ... Så länge vi tiga, tiger han, det kan ni vara säker på.“
“Men detta hemliga förstånd med en sådan person synes mig afskyvärdt“, förklarade Armand.
“Inför moralen möjligtvis, men icke inför politiken“, svarade Albert.
“Och det stackars folket som förlorar sin egendom, sitt guld och silfver, som vi kanske skulle kunna rädda?“ frågade Armand, som icke vågade disputera med Albert i politiken, med Albert, som var Ledru Rollins och Louis Blancs högra hand.
“Det folk, som har guld och silfver att förlora“, menade Albert, “är mindre att beklaga än det folk, som icke har en bit bröd att äta, och det är just för detta folk som vi arbeta ... Jag skulle till och med kunna bevisa att det är en ovillkorlig skyldighet för dem, som ega, att uppoffra något för dem, som ingenting ega.“
Monsieur Albert var också, efter hvad kändt är, en stor beundrare af S:t-Simon och kunde följaktligen bevisa ganska mycket.
“Det är ett lika stort nöje för mig som för er att se tjufven på galèrerna“, fortfor Albert; “men om detta icke kan ske på annat vilkor än att ni och jag måste göra honom sällskap, då afstår jag gerna från detta nöje.“
“Det återstår likväl ett medel att åstadkomma det ena utan att riskera det andra“, menade Armand, “nämligen att så fort ske kan flytta vapenförrådet till annan lokal.“
“Ett ganska äfventyrligt medel, men som vi skola tänka på, under det ni är borta, ty det är ju bestämdt att ni reser i morgon?“