HERSKARINNAN: Med flit? ... du yrar ... Troligtvis var han lika nyfiken som jag, och jag bedyrar, att det verkligen var något att se ... ståtliga djur, de der lejonen!
DENISE: Möjligen något att se, men icke att gå nära ... Emellertid hade madame sitt ansigte tätt intill jernstängerna ... O min Gud!
HERSKARINNAN: Det är mycket möjligt, men jag kan ej så noga erinra mig det.
DENISE: Ni kan det icke, ty ni hade fallit i vanmakt.
HERSKARINNAN: Bah! ... Jag qväfdes något af den obehagliga odören ... det var icke min boudoir, bästa Denise!
DENISE: Det var då som den unge, oförskräckte karlen ...
HERSKARINNAN: Den unga, vackra mannen ... Ah! nu kommer det intressantaste.
DENISE: Det var då han rusade fram och med ett enda slag fälde jätten till marken.
HERSKARINNAN (uppreser sig, skrattande, på armbågen): Jätten! ... Allt bättre och bättre ... Du målar sagans och chevaleriets tider ... Du skall då öfvergifva mig, Denise? ... I stället för att somna vid dina muntliga berättelser om dagens äfventyr, skall jag slumra in vid läsandet af dina noveller i La Presse eller någon annan tidning ... Ja, jag förlorar dig, men litteraturen vinner, och detta skall blifva min tröst.
DENISE (fortfarande oförskräckt): Och när han slagit jätten, ryckte han, snabbare än blixten ...