“Natten mellan den 25 och 26 Juli 1830? ... natten före Juli-revolutionen, min far!“
“Ja ... äfven då var Seinen röd.“
“Och Henrik den fjerdes stod en skugga?“
“Det minns jag ej ... men din mor stod äfven den gången på samma sida och vinkade mig.“
“Alldeles detsamma som i natt: “Akta, att icke vår lille Armand faller i röda floden, ty den som faller deri, kommer aldrig till stranden ...“ Dagen derefter utbröt revolutionen, som beröfvade mig mina begge ben och satte Carl den tiondes krona på Ludvig Filips hufvud.“
“Och nu tror ni att en ny revolution skall utbryta?“
“Jag icke blott tror det, jag är öfvertygad derom“, svarade Cambon den äldre med låg röst; “men denna öfvertygelse hvilar på helt annat än en dröm ... jag har haft denna öfvertygelse länge.“
“Men, min stackars far!“ sade Armand, klappande honom ömt på axeln; “ni har nu inga ben att förlora.“
“Men så har du i stället ett par, som äro desto bastantare ... Armand, glöm ej din mors varning!“