“Och hvem skall taga Ludvig Filips krona?“ frågade Armand, nästan hviskande; “en skugga af Henrik den fjerde kanhända? ... ingen skugga kan bära en krona ... det är slut med konungadömet, min far!“
Några minuters tystnad följde derpå, hvarunder far och son tycktes fördjupade i egna tankar, väl vetande att de hyste samma mening, ehuru de liksom fruktade att i ord kläda en förhoppning, som utgångens verklighet kunde komma på skam.
“Hvem skall anföra er?“ frågade slutligen fadern i fortfarande låg ton; “hvar hafven I er Lafayette?“
“Vi hafva ingen Lafayette som anför“, svarade Armand, “men också ingen Lafayette som råder ... ingen Lafayette, som midt ibland troféerna af folkets seger omfamnar en prins och ropar: “se här den bästa ibland republiker!“ ... nej, min far, det hafva vi lyckligtvis ej.“
“Tyst! ... Men ett ord med anledning af min dröm ... När var du sist i Faubourg du Temple?“
“I förgår.“
“Hvem presiderade?“
“Monsieur Albert.“
“Godt hufvud ... lätt för att tala ... tänker mycket för andra ... dock mest för sig sjelf ... Lyssna gerna till hans ord, men låt ej för mycket hänföra dig af hvad han säger ... Bjuder han dig att taga två steg, så tag dem, men så försigtigt att du, utan att vackla, kan taga ett tillbaka ... der ett är nog, äro alltid två för mycket ... Den som med ett steg kan intaga och fylla en plats, misslyckas om han tager det andra, emedan det andra för antingen tillbaka eller också bortom målet, hvilket är lika olyckligt ... Glöm ej att det bästa alltid är fiende till det goda ... Kasta icke bort det silfverstycke, du har i handen, derför att du ser ett annat af guld, som du hellre vill komma åt, ty medan du springer efter det sednare, som du kanske aldrig får, så förlorar du det förra, som du hade ... Seinen får vara blodröd en dag, men icke två ... förstår du mig?“
“Jag förstår.“